Rasism bekämpas inte enbart via antirasistiska demonstrationer och aktioner, utan även genom regleringar i lagar. I Sverige till exempel så har vi en diskrimineringslag som säger att ingen får diskrimineras på grund av hens etnicitet, religion, sexuella läggning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, ålder eller funktionsnedsättning. Sverige har även en lag som kallas för lagen om hets mot folkgrupp UMO om rasism vilket gör det olagligt att attackera, skada eller hota någon på grund av att hen tillhör en annan folkgrupp. Sådana brott kallas för hatbrott och de vanligaste är hot och ofredande.
Den svenska grundlagen om yttrandefrihet innebär att alla har rätt att uttrycka sin åsikt, demonstrera eller ordna sammankomster. Det innebär att även personer eller organisationer med rasistiska eller nazistiska agendor 
har tillåtelse att förekomma på allmänna platser, till exempel som Almedalsveckan på Gotland, vilket kan leda till mycket missnöje och politiska sammandrabbningar. I vissa länder är organisationsbildning med rasistiska åsikter olagligt med grund i FNs konvention mot rasdiskriminering, men Sverige har valt att sätta organisationsfriheten före FNs riktlinjer vilket ger denna problematiska situation. Trots att nuläget ser ut som det gör så finns det ett ökat intresse för just hur pass stora friheter dessa organisationer ska få ta och i vilka sammankomster de bör få utrymme.
I USA har de rasistiska problemen pågått på så stor skala under så många år, med anledning av slavhandel bland annat, att det politiska systemet fortfarande har stora ärr att läka. De har flera olika lagar mot hatbrott, men det är fortfarande en stor andel mörkhyade amerikaner som utsätts för diskriminering och hatbrott i någon form på daglig basis.